Mitt andrum

Min finaste vän, M, som jag lärde känna när det var som mörkast har verkligen funnit vid min sida hela tiden. Han har lyssnat på mig när jag har behövt prata, lagat mat till mig när min ork och aptit inte har funnits, tagit mig ut på saker för att skingra mina tankar. Han har verkligen gjort allt det där som riktiga vänner ska göra. Nu idag fick jag reda på att han har träffat en tjej. Jag är otroligt glad för hans skull men kan samtidigt känna en sorg. Ska han också försvinna ur mitt liv nu? Han sa att jag inte skulle oroa mig för det, utan att det kommer finnas plats för mig också. Jag vet att det är helt naturligt att försvinna in i förälskelsen värld när man är kär och jag vet att M också kommer göra. Det vill jag att han ska göra. Jag vill att han ska få ha fjärilar i magen för det är han värd. Jag ser hur han lyser upp när hon ringer eller skickar sms och jag blir glad, fast mitt hjärta gråter...

När ska det vända för mig?

Idag är det mors dag. Detta är min andra mors dag som mamma till ett ängla barn. Saknar min son så ofantligt mycket idag. En saknad som smärtar. Känner mig så ensam för tillfället. Skulle behöva en stor famn att krypa in i, en famn som ger mig kärlek och trygghet. Jag går på sparlåga nu och känner att det finns inte mycket energi kvar utav mig. Känner mig som en vissen blomma som inte fått näring på flera månader.

När sommaren kom började jag känna att jag mådde bättre. Jag kunde börja skratta igen utan att få dåligt samvete.
Jag kunde le åt de gravida magarna och be att allt skulle gå bra.

En sommarkväll i augusti stöter jag på mitt ex utanför en pub. Vi hade inte setts på 2 år trots att vi bor i samma stad.
Vårt uppbrott var väldigt smärtsamt. Vi älskade varanndra men vi var i olika faser i livet. Efter uppbrottet så kunde vi inte släppa varanndra utan vi fortsatte att träffas. Han gjorde allt för att skjuta bort mig eftersom han visste att han inte kunde ge mig det jag helst av allt ville ha - en familj.
Det gick så långt att han var tvungen att träffa en annan för att komma ifrån mig, men han kunde inte glömma mig och jag kunde inte glömma honom heller.
Jag försökte gå in i andra relationer men hela tiden fanns mitt ex i bakhuvudet och spökade.

Vårt möte denna sommarkväll i augusti var ett väldigt kärt möte. Han låg då under seperation och mådde inte alls bra.
Vi kände båda hur mycket känslor det fanns kvar mellan oss. Vi kramades länge när vi sågs och vi fick fjärilar i magen båda två.
Ca 1 månade senare hörde jag av mig via sms till honom. Han blev glad men bad mig inte höra av mig till honom förrens han hade kommit vidare. Han menade att allt skulle ta mycket längre tid innan hans ex flyttade om hon fick reda på att vi hade kontakt.
Några veckor gick sen kunde han inte stå emot längre. Han ringde och ville träffa mig. Han längtade efter mig och tänkte på mig hela tiden.
Vi sågs och det var underbart att få vara honom nära igen. Vi träffades mer och mer i smyg men höllt det på en låg basis för att hans ex inte skulle märka något. Dock började hon ana att något inte stod rätt till och letade igenom hans mobil och hittade då mitt nr. Då bröt helvetet loss hos henne.
4 månader senare hittade hon dock en egen lägenhet och vi kunde börja umgås på riktigt.

Vid årskiftet blev jag oplanerat gravid med denna man. Jag betämmde mig snabbt för att inte göra abort och han blev skogstokig. Han försökte med alla medel att få mig att ändra mig men jag stod fast vid mitt beslut.
Sms haglade och telefonsamtalen var långa.
Jag fick jämt och ständigt höra vilken usel människa jag var som förstörde hans liv osv. Detta höllt på i över en månad innan chocken lade sig för honom.
Han började inse att det inte skulle kunna gå att rubba mig och började förlika sig med situationen. Dock ville han han stå helt utanför och inte ha med vare sig mig eller barnet att göra.

Jag var så lycklig och älskade detta ofödda barn. Äntligen var det min tur... Då hände det som jag fasade för mest. I vecka 13 började jag störtblöda. Det konstaterades att graviditeten hade avstannat redan i vecka 4 och benen slog undan på mig igen. Hade levt i 13 veckor i ett konstant lyckorus och nu var jag nere på botten igen.
Ringe pappan och han blev chockad igen. Från att ha varit arg som ett bi, vänt och accepterat och nu missfall.
Veckan efter var jag på återbesök på sjukhuset och han var med som stöd. Hur konstigt det än låter så var det skönt att ha honom där.
Allt var ute och en skrapning behövdes inte göras.
Efteråt tog vi en kaffe. Båda var medtagan och chockade. Jag fick en kram när vi skildes åt och sedan dess har jag inte hört ifrån honom, och här är jag idag... 2 månader senare, ensam, övergiven och ledsen...

När vår son var begravd och den värsta chocken hade släppt var det dax för nästa fas att ta sig igenom. Nu skulle vi båda börja sörja.
Alla visar sorg på olika sätt, även jag och min sons pappa. Han ville börja jobba efter 4 veckor. Allt för att slippa tänka, fast jag sa till honom att han inte kunde lägga locket på.
Han var helt bestämd i sin åsikt och jag lät honom göra så...
Jag var istället sjukskriven på heltid i 3 månader och började sedan arbetsträna lite smått.

Medans jag sörjde på heltid så började han återgå till sitt normala liv. Jag sökte upp andra änglamammor för att ha någon att dela denna sorg med. Min sons pappa tyckte då att jag gick upp för mycket i mitt döda barn och bara satt och ältade denna tragedin. Han förstod inte då att detta skulle hjälpa mer än att stjälpa.
Han började festa och när han gick ut hamnade han allt som oftast i bråk. Detta eskalerade och han började få dåligt ölsinne. Varje gång han festade och ringde till mig så sade han alltid något elakt som han sen bortförklade dagen efter.
4 mån efter vår sons död så fick jag nog. Då hade kraften kommit tillbaka och jag kunde äntligen säga stopp.
Inte nog med att jag hade en stor sorg att bära på, jag skulle dess utom bli psykiskt misshandlad utav min pojkvän.
Jag bröt och det var som sten lättade från hjärtat...
Äntligen var jag fri och skulle få sörja ifred. Vad jag inte visste var, att detta skulle inte bli lika lätt som jag hade trott....

Våren 2008 hände något fint och omtumlande. Jag blev gravid med en man jag trodde var en bra man. Vi hade inte träffats särskilt länge så vi var båda chockade över händelsen. Vi bodde 30 mil ifrån varanndra och kunde bara träffas på helgerna.
Jag bestämmde mig snabbt för att inte göra abort och han var med på noterna.
Han hade barn sedan innan som han träffade regelbundet, så för att detta skulle lösa sig till det bästa skulle jag få bryta upp från min stad, vänner och familj, vilket jag inte såg som en omöjlighet.
Tiden gick, magen växte, ultraljud gjordes och vi fick reda på att det låg en liten pojke och väntade på att få träffa sina föräldrar och syskon. Han var så fin och växte som han skulle.

När några månader hade gått så såg jag en sida av denna man som skrämmde mig. Istället för att bryta upp så ljög jag för mig själv att detta bara var en engångshändelse. Vi skulle ju ha barn och mer därtill...

Vi hade levt två helt olika liv. Han kom ifrån en splittrad familj och en tuff uppväxt medans jag kom från en kärnfamilj, det liv som han alltid hade önskat sig.
Detta gjorde att det ständigt krockade mellan oss.
Han hade även levt 6 år med psykningar från barnens mamma. Sedan träffade han mig, den stabila, jordnära, ödmjuka människa som han såg som sin överkvinna.
Jag har alltid kunnat säga ifrån och inte tagit en massa skit från folk men i hans närvaro blev jag som en grå liten mus. Jag tassade på tå och fick alltid tänka 2 gånger extra innan jag sade något för att han inte skulle tolka det fel.
Detta hände inte varje gång och jag tyckte om de bra gångerna men när de dåliga gångerna kom så började jag istället lägga skulden på mig. Kanske var det mitt fel att det blev såhär?
Jag började känna att jag ville vänta med allt. Planering av flytt stod inte längre som prio 1 utan allt skulle göras när bebisen väl var ute.

Jag mådde psykiskt dåligt under hela min graviditet men jag älskade mitt ofödda barn och hade inte kraften att bryta mig loss från pappan. Jag kunde inte beröva honom sin son och skulle jag gjort det hade jag än en gång lagt skulden på mig själv.

I jan 2009 skulle vårt barn komma till världen men han trivdes så bra inne i magen så han ville stanna ett tag till.
Han sparkade, buffade och hickade så nog hade han det bra alltid.

När jag hade gått 2 veckor över tiden åkte jag in till förlossningen. Hade inte känt av mig pojke på hela dagen och jag började bli orolig. Pappan var 30 mil ifrån mig (allt enligt planen) så min mamma följde med mig in istället.
De tog ctg på mig och när den inte svarade gick de för att hämta ultraljudsmaskinen, hela tiden fick jag höra - Det
är säkert ingen fara .Förlossningsläkaren kom in på rummet och ett ultraljud gjordes. Hon tog tag om min arm och sade:
Bebisen är död.

Död, död, död... dessa ord ekade i mitt huvud, jag skrek helt hysteriskt. Inte död, han levde igår...
-Men det var igår, inte idag, var allt hon sa... sedan var jag inne i en dimma.

Det började pratas om förlossning, begraving, begravningentrepenörer osv men jag var i chock.
Vaddå begraving? Jag ska inte begrava mitt barn. Vaddå föda? Jag ska inte föda fram ett dött barn.
Pappan var hemma i godan ro. -Ring om det är något var det sista han sa. - Ja, ja, jag ska bara kolla så allt är ok.
Istället ringde jag och skrek -Han är död, han är död. Sedan bröts samtalet...
Fick tillslut tag i honom och han fick köra mitt i natten, 30 mil under chock. Förstår än idag inte hur han lyckades.

Förlossningen sattes igång dagen efter och efter 8 timmar kom han ut. Han var världens finste och helt välskapt♥ Han hade allt förutom det vikigaste - Livet.
Jag hade blivit mamma til himlens vackraste ängel och jag är så tacksam att jag fick bli hans mamma.
Jag fick känns hans sparkar så länge han orkade och han fick känna mina hjärtslag så länge hans hjärta orkade slå.
2 veckor senare var det dax att följa vår son till den sista vilan. Han föddes under smärta och begravdes under smärta, men detta skulle bli en livslång smärta.

Alla som har barn vet vilken fantastisk gåva det är. Att få se sina barn växa upp, vara med när de tar sina första steg och följa dem genom livet.
Jag snubblade på mållinjen och kvar finns bara minnen och bilder.

Ingen ska överleva sina barn!

Har funderat och funderat på vad och hur mycket jag ska skriva om mig och mitt liv i min blogg.
Detta ska som sagt vara min ventil och vill då samtidigt att de som läser ska få en helhet om vad jag går igenom just nu.
Här kan jag ju vara så anonym som jag känner att jag vill vara och ändå få ut mina innerst tankar och känslor.

Mitt liv ligger inte på räkmacke nivå. Går igenom tuffa saker i mitt liv som smärtar men hoppas att livet och måendet en dag vänder till det som är det bästa för mig.
Livet är en skola. Var dag lär jag mig något nytt hos mig själv och andra. En lärdom jag samtidigt inte skulle vilja vara förutan, sedan finns det såklart gränser för vad man ska prövas för. Vissa saker förtår jag mer än andra.

Så det kommer att bli så att jag kommer skriva om det som är jobbigt för mig när jag känner att jag är mogen...

Det har varit en känslosam kväll. Mycket tankar som fick mig att bryta ihop totalt...
Har inte gråtit på väldigt, väldigt länge men idag bara brast det...

Nu är jag trött och har huvudvärk. Ska ta mig en dusch och sedan lägga mig!

Fick en bra och händelserik helg ändå.

Min killkompis M bjöd jag på middag i fredags. Han tog med sin en flaska vin sedan bar det av till en tjejfest som en av hans kollegor hade arrangerat. Han kände sig inte riktigt bekväm i situationen (allt fokus hamnde på honom som ensam kille bland ett harem av tjejer) men gjorde det för min skull. Han är så snäll och förstående den där M.
Han är den enda singelkompis jag har så det blir att vi "hänger" ganska mycket. Kan bli lite komplicerat eftersom många tror att vi är ett par när vi går ut.
Iaf så var vi där en stund sedan gick vi vidare till ett ställe för att dansa salsa. Inte för att jag kan men vad gjorde det?

I lördags såg jag en amatörteater och på kvällen följde jag med M till en inflyttningsfest, så även den dagen var till belåtenhet.

Idag söndag har jag spelat inomhus beachvolly och det var sååååå roligt... så summan av det hela så blev det en bra helg och inte mycket tid att tänka, fundera och grubbla!

En GRÖN helg!

Ännu en jobbvecka är avslutad. Skönt? Nej inte för mig... Tycker inte om min lediga tid. Det betyder tid att tänka...
Har hört hela dagen: Åh, vad skönt att det är fredag. Ikväll ska jag och sambon äta gott och öppna en flaska vin.

Gahhh... säger jag bara! Kul för er!

Jag är så "Fed Up" på detta tillståndet. Jag är 30+, alla ens vänner har familj och barn och vad har jag?
Visst, dörren hos mina småbarns vänner står alltid öppnen men jag är inte längre intresserad att sitta i deras trädgård och dricka kaffe. Har gjort det tillräckligt och nu räcker det... Jag vill också ha en familj.

Men vart träffar man en reko man? (När den karl man tycker om inte vill ha en)
Krogen: Uteslutet
Nätet: Uteslutet
Gemensamma vänner: Check! Men hur gör man när ens vänner bara har sambovänner?

Tror ju på ödet och allt har en mening. Han kommer säkert när man minst anar det men hur länge ska man behöva gå såhär och vänta?

Varför glattar vissa människor runt på en räkmacka hela livet och vissa får ta smällar efter smällar?
Får dessa räkmacke människorna sitt senare i livet och vi dem nu?

Tror iallfall det finns ett svar på detta. Jag ska bara komma på det, dock utan facit...

Har iallfall haft en hyfsat bra dag. En gul dag. Min vän R har varit här ikväll och vi har haft många djuphavs samtal sedan blev det en god bit mat på en restaurang...

Denna blogg kommer vara min ventil.
Här kommer jag att skriva för mig själv.

Just nu befinner jag mig i en livkris och behöver skriva av mig mina tankar och funderingar och göra det bästa utav situationen...