Sorgen
Alla visar sorg på olika sätt, även jag och min sons pappa. Han ville börja jobba efter 4 veckor. Allt för att slippa tänka, fast jag sa till honom att han inte kunde lägga locket på.
Han var helt bestämd i sin åsikt och jag lät honom göra så...
Jag var istället sjukskriven på heltid i 3 månader och började sedan arbetsträna lite smått.
Medans jag sörjde på heltid så började han återgå till sitt normala liv. Jag sökte upp andra änglamammor för att ha någon att dela denna sorg med. Min sons pappa tyckte då att jag gick upp för mycket i mitt döda barn och bara satt och ältade denna tragedin. Han förstod inte då att detta skulle hjälpa mer än att stjälpa.
Han började festa och när han gick ut hamnade han allt som oftast i bråk. Detta eskalerade och han började få dåligt ölsinne. Varje gång han festade och ringde till mig så sade han alltid något elakt som han sen bortförklade dagen efter.
4 mån efter vår sons död så fick jag nog. Då hade kraften kommit tillbaka och jag kunde äntligen säga stopp.
Inte nog med att jag hade en stor sorg att bära på, jag skulle dess utom bli psykiskt misshandlad utav min pojkvän.
Jag bröt och det var som sten lättade från hjärtat...
Äntligen var jag fri och skulle få sörja ifred. Vad jag inte visste var, att detta skulle inte bli lika lätt som jag hade trott....
Ibland undrar jag var vissa människor får sin styrka ifrån.
Kram
Jag vill först börja med att beklaga sorgen så oerhört mycket.
Jag har inte hunnit att läsa igenom din blogg ännu så jag är inte helt insatt i vad du har och vad du fortfarande går igenom.
Vill även tacka för dina kommentarer i min blogg :)
Att behöva sörja sitt förlorade barn helt ensam, utan den andra parten är inte helt lätt.
Jag vet, jag blev lämnad en vecka efter min sons begravning.
Han ville som din sons pappa glömma direkt och gå vidare medans jag ville ta sorgen direkt och inte putta undan den för att den senare ska komma i kapp.
Vi sörjde på helt olika sätt och vi kunde helt enkelt inte förstå varandra.
Det är jobbigt när man lever i en relation där man förlorat sitt gemensamma älskade barn och sedan ändå behöver sörja själv.
Men det är fasiken lika jobbigt om inte värre att behöva sörja alldeles själv pga att man gått isär.
Jag kunde känna som så att när vi separerade så förlorade jag allt.
Jag hade redan förlorat min son och när jag nu förlorade sonens pappa också så hade jag ingenting kvar av min son.
Vet inte hur du känner men jag är glad att du började blogga.
Genom bloggen hittar man många andra i samma situation och man får på något sätt mer kraft av alla goa själar som finns här ute.
Massa styrke kramar!!!
Jag vet exakt vad du går igenom när det gäller att inte kunna dela sorgen med någon eller att dela bebis tankar och längtan efter ett syskon med någon.
Det var riktigt jobbigt för mig och på något sätt fortfarande jobbigt.
Det gick så långt så att jag tom var säker på att jag absolut inte skulle kunna träffa någon eller att jag kände att jag absolut inte ville ha barn ihop med en man.
Jag började allvarligt fundera på insemination och det sitter fortfarande i tanken än idag, även att jag nu träffat en kille som jag tycker mycket om.
Man kan ju tyvärr inte gå in i ett förhållande och börja kräva att man vill ha barn även fast man ibland kanske skulle ha lust.
Människor runt mig kunde bli irriterade på mig pga att jag ville inseminera mig, inte ville ha en pappa som var en del av mitt barns liv osv.
Men grejen var nog att jag var så otroligt sårad, så otroligt rädd för att den pappan inte skulle vara den rätta och med det behöva ha delad vårdnad osv.
Jag fick separationsångest bara av tanken på att sätta ett barn till livet och sedan inte få ha han eller hon hos mig.
Jag har redan förlorat ett barn o så kunde jag känna.
Efter att man gått igenom en sån här sorg och på det även behövt gå igenom en separation med sin partner är och kan ju faktiskt bli lite väl mkt i ens liv.
Jag vet, jag var helt förstörd och är fortfarande inte helt återställd.
Men du måste kunna låta dig sörja så länge du har det behovet.
Jag sörjer än idag 1 år och 5 månader senare och kan fortfarande vara helt förstörd.
Det tar olika lång tid för alla och det viktigaste är att man låter det ta den tiden som krävs.
Hur är pappan till din son idag, efter att ni separerat?
Massa kramar
Det där med att sörja är ju så individuellt. Du måste få sörja i din egen takt. Jag hoppas att du har folk runt dig som du kan prata med och som lyssnar på dig./Kram
Tack! =)
Nu kan jag bara hoppas på det bästa och vänta och se vad tiden har med sig...
Ska läsa allt du skrivit på din blogg i helgen.
Har inte haft tid att varken läsa eller skriva i veckan.
Hoppas du får en alldeles underbar helg
Kram
