Mitt andrum

När sommaren kom började jag känna att jag mådde bättre. Jag kunde börja skratta igen utan att få dåligt samvete.
Jag kunde le åt de gravida magarna och be att allt skulle gå bra.

En sommarkväll i augusti stöter jag på mitt ex utanför en pub. Vi hade inte setts på 2 år trots att vi bor i samma stad.
Vårt uppbrott var väldigt smärtsamt. Vi älskade varanndra men vi var i olika faser i livet. Efter uppbrottet så kunde vi inte släppa varanndra utan vi fortsatte att träffas. Han gjorde allt för att skjuta bort mig eftersom han visste att han inte kunde ge mig det jag helst av allt ville ha - en familj.
Det gick så långt att han var tvungen att träffa en annan för att komma ifrån mig, men han kunde inte glömma mig och jag kunde inte glömma honom heller.
Jag försökte gå in i andra relationer men hela tiden fanns mitt ex i bakhuvudet och spökade.

Vårt möte denna sommarkväll i augusti var ett väldigt kärt möte. Han låg då under seperation och mådde inte alls bra.
Vi kände båda hur mycket känslor det fanns kvar mellan oss. Vi kramades länge när vi sågs och vi fick fjärilar i magen båda två.
Ca 1 månade senare hörde jag av mig via sms till honom. Han blev glad men bad mig inte höra av mig till honom förrens han hade kommit vidare. Han menade att allt skulle ta mycket längre tid innan hans ex flyttade om hon fick reda på att vi hade kontakt.
Några veckor gick sen kunde han inte stå emot längre. Han ringde och ville träffa mig. Han längtade efter mig och tänkte på mig hela tiden.
Vi sågs och det var underbart att få vara honom nära igen. Vi träffades mer och mer i smyg men höllt det på en låg basis för att hans ex inte skulle märka något. Dock började hon ana att något inte stod rätt till och letade igenom hans mobil och hittade då mitt nr. Då bröt helvetet loss hos henne.
4 månader senare hittade hon dock en egen lägenhet och vi kunde börja umgås på riktigt.

Vid årskiftet blev jag oplanerat gravid med denna man. Jag betämmde mig snabbt för att inte göra abort och han blev skogstokig. Han försökte med alla medel att få mig att ändra mig men jag stod fast vid mitt beslut.
Sms haglade och telefonsamtalen var långa.
Jag fick jämt och ständigt höra vilken usel människa jag var som förstörde hans liv osv. Detta höllt på i över en månad innan chocken lade sig för honom.
Han började inse att det inte skulle kunna gå att rubba mig och började förlika sig med situationen. Dock ville han han stå helt utanför och inte ha med vare sig mig eller barnet att göra.

Jag var så lycklig och älskade detta ofödda barn. Äntligen var det min tur... Då hände det som jag fasade för mest. I vecka 13 började jag störtblöda. Det konstaterades att graviditeten hade avstannat redan i vecka 4 och benen slog undan på mig igen. Hade levt i 13 veckor i ett konstant lyckorus och nu var jag nere på botten igen.
Ringe pappan och han blev chockad igen. Från att ha varit arg som ett bi, vänt och accepterat och nu missfall.
Veckan efter var jag på återbesök på sjukhuset och han var med som stöd. Hur konstigt det än låter så var det skönt att ha honom där.
Allt var ute och en skrapning behövdes inte göras.
Efteråt tog vi en kaffe. Båda var medtagan och chockade. Jag fick en kram när vi skildes åt och sedan dess har jag inte hört ifrån honom, och här är jag idag... 2 månader senare, ensam, övergiven och ledsen...