Våren 2008
Våren 2008 hände något fint och omtumlande. Jag blev gravid med en man jag trodde var en bra man. Vi hade inte träffats särskilt länge så vi var båda chockade över händelsen. Vi bodde 30 mil ifrån varanndra och kunde bara träffas på helgerna.
Jag bestämmde mig snabbt för att inte göra abort och han var med på noterna.
Han hade barn sedan innan som han träffade regelbundet, så för att detta skulle lösa sig till det bästa skulle jag få bryta upp från min stad, vänner och familj, vilket jag inte såg som en omöjlighet.
Tiden gick, magen växte, ultraljud gjordes och vi fick reda på att det låg en liten pojke och väntade på att få träffa sina föräldrar och syskon. Han var så fin och växte som han skulle.
När några månader hade gått så såg jag en sida av denna man som skrämmde mig. Istället för att bryta upp så ljög jag för mig själv att detta bara var en engångshändelse. Vi skulle ju ha barn och mer därtill...
Vi hade levt två helt olika liv. Han kom ifrån en splittrad familj och en tuff uppväxt medans jag kom från en kärnfamilj, det liv som han alltid hade önskat sig.
Detta gjorde att det ständigt krockade mellan oss.
Han hade även levt 6 år med psykningar från barnens mamma. Sedan träffade han mig, den stabila, jordnära, ödmjuka människa som han såg som sin överkvinna.
Jag har alltid kunnat säga ifrån och inte tagit en massa skit från folk men i hans närvaro blev jag som en grå liten mus. Jag tassade på tå och fick alltid tänka 2 gånger extra innan jag sade något för att han inte skulle tolka det fel.
Detta hände inte varje gång och jag tyckte om de bra gångerna men när de dåliga gångerna kom så började jag istället lägga skulden på mig. Kanske var det mitt fel att det blev såhär?
Jag började känna att jag ville vänta med allt. Planering av flytt stod inte längre som prio 1 utan allt skulle göras när bebisen väl var ute.
Jag mådde psykiskt dåligt under hela min graviditet men jag älskade mitt ofödda barn och hade inte kraften att bryta mig loss från pappan. Jag kunde inte beröva honom sin son och skulle jag gjort det hade jag än en gång lagt skulden på mig själv.
I jan 2009 skulle vårt barn komma till världen men han trivdes så bra inne i magen så han ville stanna ett tag till.
Han sparkade, buffade och hickade så nog hade han det bra alltid.
När jag hade gått 2 veckor över tiden åkte jag in till förlossningen. Hade inte känt av mig pojke på hela dagen och jag började bli orolig. Pappan var 30 mil ifrån mig (allt enligt planen) så min mamma följde med mig in istället.
De tog ctg på mig och när den inte svarade gick de för att hämta ultraljudsmaskinen, hela tiden fick jag höra - Det
är säkert ingen fara .Förlossningsläkaren kom in på rummet och ett ultraljud gjordes. Hon tog tag om min arm och sade:
Bebisen är död.
Död, död, död... dessa ord ekade i mitt huvud, jag skrek helt hysteriskt. Inte död, han levde igår...
-Men det var igår, inte idag, var allt hon sa... sedan var jag inne i en dimma.
Det började pratas om förlossning, begraving, begravningentrepenörer osv men jag var i chock.
Vaddå begraving? Jag ska inte begrava mitt barn. Vaddå föda? Jag ska inte föda fram ett dött barn.
Pappan var hemma i godan ro. -Ring om det är något var det sista han sa. - Ja, ja, jag ska bara kolla så allt är ok.
Istället ringde jag och skrek -Han är död, han är död. Sedan bröts samtalet...
Fick tillslut tag i honom och han fick köra mitt i natten, 30 mil under chock. Förstår än idag inte hur han lyckades.
Förlossningen sattes igång dagen efter och efter 8 timmar kom han ut. Han var världens finste och helt välskapt♥ Han hade allt förutom det vikigaste - Livet.
Jag hade blivit mamma til himlens vackraste ängel och jag är så tacksam att jag fick bli hans mamma.
Jag fick känns hans sparkar så länge han orkade och han fick känna mina hjärtslag så länge hans hjärta orkade slå.
2 veckor senare var det dax att följa vår son till den sista vilan. Han föddes under smärta och begravdes under smärta, men detta skulle bli en livslång smärta.
Alla som har barn vet vilken fantastisk gåva det är. Att få se sina barn växa upp, vara med när de tar sina första steg och följa dem genom livet.
Jag snubblade på mållinjen och kvar finns bara minnen och bilder.
Ingen ska överleva sina barn!
Jag bestämmde mig snabbt för att inte göra abort och han var med på noterna.
Han hade barn sedan innan som han träffade regelbundet, så för att detta skulle lösa sig till det bästa skulle jag få bryta upp från min stad, vänner och familj, vilket jag inte såg som en omöjlighet.
Tiden gick, magen växte, ultraljud gjordes och vi fick reda på att det låg en liten pojke och väntade på att få träffa sina föräldrar och syskon. Han var så fin och växte som han skulle.
När några månader hade gått så såg jag en sida av denna man som skrämmde mig. Istället för att bryta upp så ljög jag för mig själv att detta bara var en engångshändelse. Vi skulle ju ha barn och mer därtill...
Vi hade levt två helt olika liv. Han kom ifrån en splittrad familj och en tuff uppväxt medans jag kom från en kärnfamilj, det liv som han alltid hade önskat sig.
Detta gjorde att det ständigt krockade mellan oss.
Han hade även levt 6 år med psykningar från barnens mamma. Sedan träffade han mig, den stabila, jordnära, ödmjuka människa som han såg som sin överkvinna.
Jag har alltid kunnat säga ifrån och inte tagit en massa skit från folk men i hans närvaro blev jag som en grå liten mus. Jag tassade på tå och fick alltid tänka 2 gånger extra innan jag sade något för att han inte skulle tolka det fel.
Detta hände inte varje gång och jag tyckte om de bra gångerna men när de dåliga gångerna kom så började jag istället lägga skulden på mig. Kanske var det mitt fel att det blev såhär?
Jag började känna att jag ville vänta med allt. Planering av flytt stod inte längre som prio 1 utan allt skulle göras när bebisen väl var ute.
Jag mådde psykiskt dåligt under hela min graviditet men jag älskade mitt ofödda barn och hade inte kraften att bryta mig loss från pappan. Jag kunde inte beröva honom sin son och skulle jag gjort det hade jag än en gång lagt skulden på mig själv.
I jan 2009 skulle vårt barn komma till världen men han trivdes så bra inne i magen så han ville stanna ett tag till.
Han sparkade, buffade och hickade så nog hade han det bra alltid.
När jag hade gått 2 veckor över tiden åkte jag in till förlossningen. Hade inte känt av mig pojke på hela dagen och jag började bli orolig. Pappan var 30 mil ifrån mig (allt enligt planen) så min mamma följde med mig in istället.
De tog ctg på mig och när den inte svarade gick de för att hämta ultraljudsmaskinen, hela tiden fick jag höra - Det
är säkert ingen fara .Förlossningsläkaren kom in på rummet och ett ultraljud gjordes. Hon tog tag om min arm och sade:
Bebisen är död.
Död, död, död... dessa ord ekade i mitt huvud, jag skrek helt hysteriskt. Inte död, han levde igår...
-Men det var igår, inte idag, var allt hon sa... sedan var jag inne i en dimma.
Det började pratas om förlossning, begraving, begravningentrepenörer osv men jag var i chock.
Vaddå begraving? Jag ska inte begrava mitt barn. Vaddå föda? Jag ska inte föda fram ett dött barn.
Pappan var hemma i godan ro. -Ring om det är något var det sista han sa. - Ja, ja, jag ska bara kolla så allt är ok.
Istället ringde jag och skrek -Han är död, han är död. Sedan bröts samtalet...
Fick tillslut tag i honom och han fick köra mitt i natten, 30 mil under chock. Förstår än idag inte hur han lyckades.
Förlossningen sattes igång dagen efter och efter 8 timmar kom han ut. Han var världens finste och helt välskapt♥ Han hade allt förutom det vikigaste - Livet.
Jag hade blivit mamma til himlens vackraste ängel och jag är så tacksam att jag fick bli hans mamma.
Jag fick känns hans sparkar så länge han orkade och han fick känna mina hjärtslag så länge hans hjärta orkade slå.
2 veckor senare var det dax att följa vår son till den sista vilan. Han föddes under smärta och begravdes under smärta, men detta skulle bli en livslång smärta.
Alla som har barn vet vilken fantastisk gåva det är. Att få se sina barn växa upp, vara med när de tar sina första steg och följa dem genom livet.
Jag snubblade på mållinjen och kvar finns bara minnen och bilder.
Ingen ska överleva sina barn!
Kommentarer
Postat av: Marie-Louise
Å fy vad hemskt, jag sitter här och gråter för jag känner verkligen smärtan. Jag har aldrig upplevt den själv men många gånger har jag haft mardrömmar om just detta, att överleva sina barn. Ingen kan nog helt förstå vad du gått igenom och vad du fortfarande går igenom. Hur blev det mellan er (dig och barnets pappa) sen? Har du människor omkring dig som du kan få gråta ut hos? Frågorna blir så många och tunga efter detta inlägg. Jag skickar en stor varm kram genom cyberrymden.
Postat av: Kaiza
Åh så himla sorgligt. Nästan framme vid målet och så blir det så där! Det ofattbara, det som inte får hända det hände dig, så himla ledsamt.
Postat av: Lotta
Så tungt, detta hände min kompis också. Vad kan man säga bara hålla om finns liksom inga ord att trösta med. Att förstå kan nog bara den som själv blivit drabbad. Jag hade turen, min store son höll på att mista livet när han var 5 veckor men klarade sig. Jag har varit tacksam över detta hela mitt liv.
Ta hand om dig!
Trackback
